|
Året är 1894, Chicago håller på
växa till en gigantisk stad och har redan en halv miljon invånare. Den
är på väg att bli Sveriges "tredje stad" och den svenskaste av alla
amerikanska städer. Vid sekelskiftet som närmade sig hade Chicago 49 000
svenskfödda invandrare.
När Kristina, Emma och Augusta
lämnade fotografen och promenerade vidare längs State Street kunde de
läsa butiksskyltar med texter som "Svensk diversehandel", "Svensk beersalon"
och det fanns till och med en "Svensk tobakshandel
med snuser från Jönköping och Göteborg".
De nyanlända Emma, 21 år, och
Augusta, 18 år, behövde därför inte känna sig helt främmande och svenska
röster hördes i nära nog varenda gathörn.
Varför reste de till Amerika? Ser man på
förhållandena i det glest befolkade och underutvecklade västra Småland i
denna tid kan man söka svaren i den fattigdom som rådde och den
torpartillvaro som de lämnade. Men fanns det något mer som drev dem ut i
världen? Och varför storstaden Chicago och inte exempelvis Illinois och
Minnesotas jordbruksbygder som var mer som deras barndoms trakter?
Vi vet inte. Svaret göms möjligen
hos dem själva, där de för evigt står avbildade på fotografiet från J B
Wilsons ateljé. Raka i ryggarna. Trosvisst stirrar de oss i ögonen, vi
som har så många frågor mer än ett århundrade senare. Om systrarna
i fotograferingsögonblicket tänker mot sitt förflutna, är det mer ett adjö och ett avstamp för ett nytt liv,
på väg att bli en hälsning åt de
nära och kära som vinkat dem adjö.
De reste ensamma och ogifta, utan några
män att lita till för en försörjning i det främmande landet. I hur stor grad
var detta en frigörelseakt? I Sverige
hade enbart ordet "Amerika" vid slutet av 1800-talet för många en klang
av drömmar och hopp. Dessa alla möjliga sorters förväntningar föddes av
"amerikabreven" som damp ned i fattigsocknarna från de som emigrerat
tidigt och från propagandan i broschyrerna som spreds av ångbåtsbolagen
som trafikerade Atlanten.
Fram till 1880 var det mest
småbrukare som kunde emigrera sedan de sålt sina jordlotter. Men efter hand
sjönk priserna på amerikabiljetten så att torparnas barn, drängar och
pigor kunde göra den långa resan efter lång tids slit och sparande.
Den vanliga rutten från Sverige
utgick från Göteborg, över Nordsjön till Hull. Sedan tåg till
Liverpool och väntan där innan man kunde stiga på atlantångaren till New
York.
Det fordrades en hel del mod att
genomföra denna resa i det okända. Eller var det nödvändigheten som
tvingade dem?
Åter igen: Vi vet inte hur det var
med Kristina, Emma och Augusta. Om vi inte kan läsa det ur deras
blickar - där de står hos J B Wilson på 389 State Street i Chicago.
Kanske svaren tränger fram så småningom, kommer ifatt oss genom de
minnen som finns bevarat hos barnbarn och barnbarns barn.
"Torparna.com", ett projekt
ännu i sin början, hoppas så småningom berätta mer om dessa tre systrar
som möttes i Chicago 1894.
|
|
The year is 1894, Chicago is growing to a
giant of cities and have already a half of a million inhabitants. It´s on its
way becoming the "third town of Sweden" and the most swedish of all cities in
America. At the coming turn of the century Chicago contained 49 000 swedish born
immigrants.
When Kristina, Emma and Augusta left from
the photographer and walked further along State Street they could read shop
signs like "Svensk Diversehandel" (Swedish General Store), "Svensk beersalon"
and similar. There even was one with the words: "Svensk tobakshandel med snuser
från Jönköping och Göteborg" (Swedish tobacconist with snuff from Jönköping and
Gothenburg).
The newly arrived Emma, 21, and Augusta, 18,
therefore didnt felt totaly like strangers, and swedish was spoken in
close to every street corner.
Why did they go to America? If anyone look
at the conditions at the sparsely populated and underdeveloped western parts of
the province Småland, the answers is easy found. Where there anything more than
that, bringing them out in the world? And why the big town of Chicago, and not
for instance the farming lands of Illinois and Minnesota, more like the
districts of their childhood?
We dont know. The answer might be hidden
within them selves, standing there portrayed on the photograph from studio J B
Wilson. Standing up straight, full of implicit faith staring at us in the eyes,
us who have so many questions more than a century later. If the sisters at the
same moment are thinking back at their past, the moment of photographing is an
adieu and a take off for a new life. A greeting to the near and dearest who have
waved them goodbye.
They travelled alone and
unmarried, whithout any men to trust on for a living in the strange country. In what way
was this an act of emancipation? In Sweden just the word "America" contained - for many at the end of the 1800´ds - dreams, hope and all
kinds of expectations. This was breeded from the "american letters" that tumbled
down in the poor parishes, sent from those who had emigrated earlier. And from
the loudly advertising in the leaflets that were spread by the steamship lines
that operated the Atlantic.
Up to 1880 mostly small
farmers were able to set off after they had sold their land shares. But
gradually the prizes for the tickets decreased and the children of the crofters
holders and farmhands and maids were able to afford the long journey after years
of hard work and saving.
The common route from
Sweden was starting from Gothenburg, over the Nord Sea to Hull. Then by train to
Liverpool and a time of waiting before they could step on the atlantic steamer
for New York.
A great deal of courage was
required to make this travel in the unknown. Or was it the necessity that forced
them? Once again: We don´t know how it was in the case of Kristina, Emma and
Augusta. If we can´t read it out from their eyes - as they stand there at J B
Wilson´s at 389 State Street in Chicago. Maybe the answers emerge in time
coming, catching us up through the memories kept by grandchildren and great
grandchildren.
"Torparna.com, a project in
its very start, eventually maight tell more about these three sisters who met in
Chicago 1894. |
