HOME          OM TORPARNA/ABOUT TORPARNA          INNEHÅLL/CONTENT          AKTUELLT /NEWS    
     

  Tre systrars

möte i Chicago 

A three sisters meeting

in Chicago  
 

   

Inne i J B Wilsons ateljé på 389 State Street i Chicago står de tre systrarna från Åsenhöga uppklädda och tittar in kameran; i mitten Kristina som redan varit i det nya landet i fyra år. Beskyddande och med allvarlig min håller hon armarna om sina yngre systrar som just gjort den stora resan över Atlanten och sedan åkt tåg från New York.

 De har tydligen varit i en klädaffär eller hos ett skrädderi innan de besökte fotografen. Klädseln är inte av småländskt snitt och Emma (tv) och Augusta (th) har fått nära likadana klänningar.

 Resan från det fattiga torparhemmet i Sverige har varit lång i flera bemärkelser.

Inside the studio of J B Wilson at 389 State Street in Chicago the three sisters from Åsenhöga stands dressed and looking at the camera; in the middle Kristina who have already been in the new country for four years. With a protective gesture and a serious expression she holds her arms lifted behind her younger sisters, who just made the great journey over the Atlantic ocean and with the train from New York.

 Obviously they have been at a clothes shop or a tailor´s shop before they went to the photographer. The dressing is not of a Småland pattern and Emma (left) and Augusta (right) has got close to dresses of the same kind.

 The journey from the poor crofters cottage at home in Sweden have been a long one, in several senses.

 

Året är 1894, Chicago håller på växa till en gigantisk stad och har redan en halv miljon invånare. Den är på väg att bli Sveriges "tredje stad" och den svenskaste av alla amerikanska städer. Vid sekelskiftet som närmade sig hade Chicago 49 000 svenskfödda invandrare.

 När Kristina, Emma och Augusta lämnade fotografen och promenerade vidare längs State Street kunde de läsa butiksskyltar med texter som "Svensk diversehandel", "Svensk beersalon" och det fanns till och med en "Svensk tobakshandel med snuser från Jönköping och Göteborg".

 De nyanlända Emma, 21 år, och Augusta, 18 år, behövde därför inte känna sig helt främmande och svenska röster hördes i nära nog varenda gathörn.

 Varför reste de till Amerika? Ser man på förhållandena i det glest befolkade och underutvecklade västra Småland i denna tid kan man söka svaren i den fattigdom som rådde och den torpartillvaro som de lämnade. Men fanns det något mer som drev dem ut i världen? Och varför storstaden Chicago och inte exempelvis Illinois och Minnesotas jordbruksbygder som var mer som deras barndoms trakter?

 

Vi vet inte. Svaret göms möjligen hos dem själva, där de för evigt står avbildade på fotografiet från J B Wilsons ateljé. Raka i ryggarna. Trosvisst stirrar de oss i ögonen, vi som har så många frågor mer än ett århundrade senare. Om systrarna i fotograferingsögonblicket tänker mot sitt förflutna, är det mer ett adjö och ett avstamp för ett nytt liv, på väg att bli en hälsning åt de nära och kära som vinkat dem adjö.

 De reste ensamma och ogifta, utan några män att lita till för en försörjning i det främmande landet. I hur stor grad var detta en frigörelseakt? I Sverige hade enbart ordet "Amerika" vid slutet av 1800-talet för många en klang av drömmar och hopp. Dessa alla möjliga sorters förväntningar föddes av "amerikabreven" som damp ned i fattigsocknarna från de som emigrerat tidigt och från propagandan i broschyrerna som spreds av ångbåtsbolagen som trafikerade Atlanten.

 Fram till 1880 var det mest småbrukare som kunde emigrera sedan de sålt sina jordlotter. Men efter hand sjönk priserna på amerikabiljetten så att torparnas barn, drängar och pigor kunde göra den långa resan efter lång tids slit och sparande.

 

Den vanliga rutten från Sverige utgick från Göteborg, över Nordsjön till Hull. Sedan tåg till Liverpool och väntan där innan man kunde stiga på atlantångaren till New York.

 Det fordrades en hel del mod att genomföra denna resa i det okända. Eller var det nödvändigheten som tvingade dem?

 Åter igen: Vi vet inte hur det var med Kristina, Emma och Augusta. Om vi inte kan läsa det ur deras blickar - där de står hos J B Wilson på 389 State Street i Chicago. Kanske svaren tränger fram så småningom, kommer ifatt oss genom de minnen som finns bevarat hos barnbarn och barnbarns barn.

 "Torparna.com", ett projekt ännu i sin början, hoppas så småningom berätta mer om dessa tre systrar som möttes i Chicago 1894.

 

The year is 1894, Chicago is growing to a giant of cities and have already a half of a million inhabitants. It´s on its way becoming the "third town of Sweden" and the most swedish of all cities in America. At the coming turn of the century Chicago contained 49 000 swedish born immigrants.

 When Kristina, Emma and Augusta left from the photographer and walked further along State Street they could read shop signs like "Svensk Diversehandel" (Swedish General Store), "Svensk beersalon" and similar. There even was one with the words: "Svensk tobakshandel med snuser från Jönköping och Göteborg" (Swedish tobacconist with snuff from Jönköping and Gothenburg).

 The newly arrived Emma, 21, and Augusta, 18, therefore didnt felt totaly like strangers, and swedish was spoken in close to every street corner.

 Why did they go to America? If anyone look at the conditions at the sparsely populated and underdeveloped western parts of the province Småland, the answers is easy found. Where there anything more than that, bringing them out in the world? And why the big town of Chicago, and not for instance the farming lands of Illinois and Minnesota, more like the districts of their childhood?

 

We dont know. The answer might be hidden within them selves, standing there portrayed on the photograph from studio J B Wilson. Standing up straight, full of implicit faith staring at us in the eyes, us who have so many questions more than a century later. If the sisters at the same moment are thinking back at their past, the moment of photographing is an adieu and a take off for a new life. A greeting to the near and dearest who have waved them goodbye.

 They travelled alone and unmarried, whithout any men to trust on for a living in the strange country. In what way was this an act of emancipation? In Sweden just the word "America" contained - for many at the end of the 1800´ds - dreams, hope and all kinds of expectations. This was breeded from the "american letters" that tumbled down in the poor parishes, sent from those who had emigrated earlier. And from the loudly advertising in the leaflets that were spread by the steamship lines that operated the Atlantic.

 Up to 1880 mostly small farmers were able to set off after they had sold their land shares. But gradually the prizes for the tickets decreased and the children of the crofters holders and farmhands and maids were able to afford the long journey after years of hard work and saving.

 

The common route from Sweden was starting from Gothenburg, over the Nord Sea to Hull. Then by train to Liverpool and a time of waiting before they could step on the atlantic steamer for New York.

 A great deal of courage was required to make this travel in the unknown. Or was it the necessity that forced them? Once again: We don´t know how it was in the case of Kristina, Emma and Augusta. If we can´t read it out from their eyes - as they stand there at J B Wilson´s at 389 State Street in Chicago. Maybe the answers emerge in time coming, catching us up through the memories kept by grandchildren and great grandchildren.

 "Torparna.com, a project in its very start, eventually maight tell more about these three sisters who met in Chicago 1894.

 

Mer om dem finns redan att läsa på deras sidor:

 Kristina Beckman

 Emma Andersson Dahlqvist

 Augusta Ekberg

 

 

More about them are already made to read at their pages:

 Kristina Beckman

 Emma Andersson Dahlqvist

 Augusta Ekberg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Updated:01/02/2011 08:37:23