En skräddares liv

- min egen levnadsberättelse - del 5

av Clas Ekberg, skräddarmästare i Vimmerby

A tailor´s life

- my own story about my life - part 5

by Clas Ekberg, master tailor in Vimmerby
 

Del 1: Barndomen

Del 2: Hos morbror Johannes

Del 3: Skräddarliv

Del 4: På resa till  Amerika

Del 5: Tillbaka till Sverige

Familjedokument: Augusta och Clas

1951, vid nära 79 års ålder, skrev skräddarmästare Clas Ekberg i Vimmerby ned ned sin levnadshistoria i ett texthäfte.

 I det femte avsnittet berättar Clas Ekberg om hur han återvänder, nygift, till Sverige och så småningom slår sig ner i Vimmerby i Småland.

Part 1: Childhood

Part 2: With uncle Johannes

Part 3: A tailor´s life

Part 4: Travelling to America

Part 5: Back in Sweden

Family document: Augusta and Clas

In 1951, almost at the age of 79, the master tailor Clas Ekberg in Vimmerby wrote down the story about his life in a textbook.

 In the fifth part Clas Ekberg returns to Sweden and eventually settles down i the town of Vimmerby in Småland county.

Gungande färd över vågorna

Och så kom vi till England, och det var till att åka tåg genom det släta och vackra lilla landet.

 Vi hade också Nordsjön att åka över innan vi kunde få trampa på svensk jord. Genom att vi hade hård storm under ett dygn på Atlanten, blev vi försenade. Eftersom den båt, som var meningen att vi skulle åkt med över Nordsjön, hade avgått i sin rätt tid fick vi följa med på en så kallad reservbåt. Det var en gammal och liten båt, smal var den. Båtens namn var Rollo och han rullade på vågorna.

 Hård storm rådde. De som kunde vara uppe fick hålla sig fast så gott de kunde. De som låg, och det gjorde de flesta av passagerarna över Nordsjön och även en stor del av besättningen, var sjuka. Alla luckor och ventiler stängdes. Vilken ”odör” inombords. En stor del var ej i stånd att resa sig. Likgiltiga för allting som de voro kunde de icke hjälpa sig själva och ingen var det som passa upp. De som skulle göra det låg också sjuka.

 Jag var en bland de få som var på benen om dagen. Men det var nära att jag ej kunde klara mig, det berodde mest på den osunda luft som var nere i båten. Över Nordsjön tog det tre dygn. I två hela dygn var det ingen som kunde äta eller dricka något, kräktes gjorde nästan alla. Även den ”andra vägen” gick det för en del. Ja, det var ej stort hopp om att komma iland - alla kände vi så. Om båten hade sjunkit så fanns ingen räddning. Det fanns ingen räddningsbåt som var sjöduglig, det visste vi. Och det var vi inställda, på lite till mans. De som var mest sjuka sade:

- Ja, det gör det samma hur det går.

 En del kunde ej tala. Sista dygnet av resan blev det något lugnare, och jag gjorde en titt i båtens innandöme. Även i lastrum. Där såg det ej för vackert ut, nästan alla koffertar (särskilt de som ej var lindade med starka rep) var trasiga. Kläder och annat hängde delvis utanför. Det som var överst var mest illa åtgångna, de kastades från den ena sidan till den andra i båten när de kraftiga vågorna och stormen kom. Likadant var det när matservisen ställdes på bordet.

 Jag stod en dag och såg när tallrikarna placerades på de rätt långa borden. Så kom en kraftig våg och kasta båten på sidan och bordet blev rensopat (tallrikarna var av metall).

 Sjösjukan är en rätt så konstig företeelse. Då vi i daggryningen närmade oss Göteborg stod en del passagerare på däck. Jag var också där. En del som hade kikare spejade nära en timma för att få se land. Rätt som en av dem stod där och tittade i sin kikare sa han (ganska högt):

 - Nu ser vi land.

Bild: Vykort från 1903, föreställande ångfartyget Rollo i Göteborgs hamn med emigranter ombord./ Post card from 1903, picturing SS Rollo in Gothenburg with emigrants on board.

Det rapporterades ner i båten och det dröjde ej många minuter innan hela däcket var fullpackat med dem som var ombord. De som förut var sjuka, så de ej kunde lyfta sitt huvud, kom även upp och var kvitt sjösjukan. Det syntes glädjetårar i ögonen på de flesta. Och så blev det sång (alla deltog). Först sjöng vi Du gamla du fria. Därefter Vårt land – m.fl. Det var jubel ombord. Två äldre män stod och talade med varandra:

 - Ja nu finns hopp om att vi snart får sätta våra fötter på svensk jord, det trodde jag ej i går.

 - Det trodde inte jag, sade den andre, att den här gamla båten skulle hålla ihop till resans slut.

 Liknande resonemang hördes överallt på däck. Sedan de med kikare rapporterat att land var inom synhåll, tog det omkring en timme innan vi var framme. I Göteborgs skärgård finns en del klippor som först blir synliga, som man först får passera innan fastlandet blir inom synhåll.

 När båten gled sakta in mot land, var det jubel med sång och hurrarop både på båten och på land.

Äntligen i land

Så var vi då framme och fick gå i land. Därpå följde att tullmännen skulle snoka i våra väskor och koffertar. Det tog sin tid. Vi hade två rätt stora koffertar. Jag låste upp dem och gick och fick tag på en tullman, som i mitt tycke såg hygglig ut, och han var det också. Jag sade honom att vi har åtskilligt med saker emedan vi ”flyttar till” Sverige.

 - Och det är väl packat, skall det plockas upp, blir det svårt att få i det igen.

 Tullmannen lyfte på en del vid sidorna, fick tag i ett täcke och frågade vad det var till.

 - Mellanfoder, det är bomullstyg, sade jag.

 Han stod och kramade och kände sig för.

 - Misstänker herrn att det ej är sanning vad jag säger, kan jag öppna i kanten.

 Då han fick se att det var som jag sade, fick jag låsa igen och tullmärke på.

 Så var man klar att åka till hotell som vi skulle bo till nästa dag. Sedan gick jag in på emigrantkontoret. Man fick anmäla sig där.

 - Ja, vi är här nu, fast vi ej hade stort hopp, sade jag.

 - Ja, vi har tänkt på er, och undra hur det skulle gå.

 De två dagar vi var i Göteborg gungade gatorna under fötterna, båtens gungningar satt kvar i kroppen.

At last - ashore

Finaly we arrived and had to go ashore. Then would the customs officers snoop in our bags and trunks. It took some time. We had two pretty big trunks. I locked them up and got hold of a duty who in my opionion looked decent out. He also was. I told him that we brought lots of things because we were moving to Sweden.

 - And it´s well packed. Is it picked up, it becomes difficult to get it down again.

 The customs man took off in part of the edges, grabbed a blanket and asked what it was.

 - Interlining, it´s cotton, I said.

 He stood and squeezed it.

 - If you suspekt, sir, that there is not truth to what I say, I can open at the edge.

 When he saw that it was like I said, I got permission to lock the trunk again and got a customs label on it.

 So we were ready to ride to the hotel. which we would stay until the next day. the I went into the emigrant office. You had to register there.

 - So, we are here, although we had lost hope, I said.

- Yes, we have thought about you, and have wondered how it would end.

 During the two days we were in Gothenburg the streets rocked under our feets, the rocking from the shop was still inside our bodies.

Mellanspel i Åsenhöga

Vårt första mål hemma i Sverige var att gästa mina svärföräldrar, de bodde i Åsenhöga socken, Jönköpings län.

 Vi steg på tåget i Göteborg och kom till en station som hette Gnosjö som är belägen ca 3 mil norr om Värnamo. Från Gnosjö och till Åsenhöga måste vi färdas landsvägen och det var en mil.

 Nu gällde det att få skuts. Fick av stinsen veta att der fanns en åkare på platsen. Det lyckades att få honom att, efter en timmes väntan, köra till bestämmelseorten. Han hade endast en häst. Som det var dåligt väglag och inget lämpligt åkdon, kunde han ej ta med våra koffertar som var både stora och tunga. Dem kom han med någon dag senare.

 Då vi ej hade meddelat de gamla om vår ankomst blev det en överraskning för dem. Vi kom dit en vecka före jul och var där i nära tre månader. Under tiden sökte jag efter någon lämplig plats där jag kunde börja eget skrädderi. Gjorde flera reser till olika platser som jag genom annonser fått anvisning på.

 Under en sådan resa gjorde jag ett besök i Vimmerby och besökte min forne... (otydl) Grosshandlare Gustaf Derwinger. Han övertalade mig att komma till honom och sy. 

 - Här finns gott om arbete, sade han.

 Och jag tog platsen, tänkte att efterhand kunna finna någon lämplig plats att börja eget.

 Då jag varit där ett år, tog jag en plats på annons. Det var en handlande i Rosenfors som annonserade efter skräddare. De var två bröder som hade Speceri- o manufaktur och hade haft skrädderi endast ett halvt år. Den skräddare de först fick kunde ej sin sak; han fick sluta sin plats.

 Den första tiden jag var där fick jag ändra om kläder som kunderna ansåg de ej kunde ha, de passade ej. För mig lyckas det bra, kunderna ökades och jag anställde två arbetare.

 Jag förestod skrädderiet hos bröderna Karlsson i sex år. De var ett par bondpojkar från Tuna, en socken några mil från Rosenfors. Mejeristen i R. var gift med en syster till bröderna Karlsson, och det var han som startat affär och tog dit sina svågrar för att sköta affären.

 Den äldre av bröderna K-n hade gått i handelsskola i Gamleby. Firman gick i Petrus Karlssons namn. Mejeristen var dock ”chefen”, hans svågrar var ”drängar” åt honom, fick ta instruktioner av svåger ... (otydl) och som de kom direkt från hemgården, utan att förut haft anställning i någon affär.

 Jag fann snart ut att jag hade ”gnidare” att göra med och förstod att jag ej skulle växa fast hos dem. Det var 1908 jag kom dit.

Interlude in Åsenhöga

Our first task at home in Sweden was to visit my in-laws. They lived in Åsenhöga parish, Jönköping county.

 We entered the train in Gothenburg and arrived at a station called Gnosjö, situated apr. 30 kilometers north of Värnamo. From Gnosjö to Åsenhöga we had to take the road and it was 10 kilometers.

 We hade to get a ride. We learned from the stationmaster about a hansom owner. He was able, after us waiting for an hour, to take us to our destination. He only had one horse. As bott the road and the carriage were bad, he couldn´t take our trunks which were both large and heavy. He arrived with them about a day later.

 As we had not communicatade the old when we arrived to Sweden, it was a surprise to them. We arrived at theirs a week before Christmas and spent our time there in nearly three months. During that time I searched for at suitable place where I could start my own tailoring business. I made several trips to different places I found via ads.

 During such a trip I paid a visit to Vimmerby and visited my former ... (unreadable) merchant Gustaf Derwinger. He persuaded me to come to his and sew apparel.

 - Here´s a lot of job, he said.

 I took the position and was thinking that I after a while would find some place for starting my own business.

 When I had been there for a year, I took an employment after seeing an ad. It was a shopkeeper in Rosenfors who was searching for a tailor. They were two brothers who owned a grocery and draper´s shop. They hade held the tailor´s only a half years. The tailor they first had, didn´t master his work, he had to quit his post.

 In the beginning I changed the clothing that customers thought they could not use. They did not fit. I succeded a lot. The number of customers increased and I hired two workers.

 I was responsible for the tailoring at the Karlsson brothers for six years. The two were a couple of farm boys from Tuna, a parish 20 - 30 kilometers from Rosenfors. The dairy owner in R. was married to a sister of the Karlsson brothers, and it was he who started the business and brougt in her brothers in law manage the store.

 The oldest one of the brothers had studied at a business school in Gamleby. The business was in the name of Petrus Karlsson. The dairy owner was still the "boss", his in-laws were "farmhands" for him, had to take instructions from the brother in law... (unreadable) as they had come directly from their father´s farm and never before had worked in a store.

 I soon found out that they were tightwads and I figured I would not be with them forever.

Klädde bruksarbetarna

På Rosenfors Bruk var många anställda. Det gjordes mycket kläder till dem. Många fick beställa på avbetalning, en och annan reste med obetalda kläder och det gjorde Br. Karlsson sura och långa i ansiktet.

 De menade och trodde ej sig vara utsatta för att göra förluster. De trodde att de kunde få igen skadan genom att köpa billiga tyger och fodersaker och få lika mycket betalt för kläderna. Men det visade sig snart att det ej var klokt gjort. De första åren fick jag vara med då inköpen gjordes. Då köptes bra varor, men senare år fick jag ej någon anmodan att vara med.

 Jag framhöll att det går ej att hålla så låga kvaliteter.

 - ... om ni tänker fortsätta med skrädderi.

 Det blev snart klagomål från kunder på dåligt tyg och foder. Det kom flera stycken till mig som var missnöjda. Det var några som sade att de fått ett sämre tyg än det de beställt. Ingen klagade på arbetet, och som jag ej var med när kunder beställde viste jag ej vad de köpt. Kunderna började föreslå mig att starta eget skrädderi.

 - Eljest får vi beställa våra kläder på annat håll, sade de.

 Och som jag hade förlorat intresset av att vara anställd i den firman, sade jag upp mig.

 Hade tänkt flytta från Rosenfors. Men då vi hade ett hus där, var man på så vis bunden att vara kvar tills vidare.

 Och jag började eget skrädderi, tänkte att det måste gå bra och bli roligare än att arbeta för affären.

 Då de hörde att jag skulle börja eget, hotade de med att skaffa en annan skräddare för att konkurrera. Men det gjorde de ej. Jag sade dem att de har ju frihet att göra det för jag får nog arbete så mycket jag behöver.

 Efter sex år som egen börja jag reflektera på att sälja huset och flytta, trots att jag hade gott om arbete.

 Det var andra orsaker som gjorde att jag ej trivdes. Det som jag mest tänkte på var barnen, som då hade börjat skolan och det visade sig att de hade fått god begåvning. Skolförhållandena var ej i bästa lag och jag önskade att barnen skulle få bättre möjlig skola.

 Därtill var det svårt och besvärligt att få det som skulle leva av. Ingen charkuteriaffär fanns. Om en skulle ha en köttbit måste man resa till ett annat samhälle, och det var mycket annat som var besvärligt. Detta var orsakerna till att jag beslöt att flytta. Vi sålde fastigheten.

 Detta var 1919, som det svårt att få något att hyra. Jag försökte i Vimmerby. Men som det var bostadsbrist var det omöjligt att få hyra. Inga fastigheter fanns att köpa.

Dressed the workers

On Rosenfors mill were many employees. There were a lot of clothes made for them. Many were able to place orders on credit. Some disappeared whith the clothes unpaid. It made the Karlsson´s annoyed and surprised.

 They had some idéas about not taking any losses, and thought they could take it back by buying cheap fabric and lining ant take the same payment for the clothes. But it soon proved to be unwise. During the first years I was involved in the purchases. Then gods of quality was bought, but some years later I wasn´t ask to be present.

 I told them that it couldn´t last, having such a low quality.

 - ... if You intend to continue to have tailoring.

 Soon there were complaints from customers, regarding bad fabric and lining. Several of them adressed them self to me. They told that they had got less fabric than they had ordered. No one complained on the tailoring. And as I never was present when the customers made their orders I didn´t know what fabric they realy expected to get. The customers suggested that I should start my own shop.

 - Or else we have to order our clothes from elsewre, they told.

 As I had lost my interest in beeing employed in the business, I resigned.

Picture: Gjuteriarbetare vid Rosenfors bruk, kring förra sekelskiftet./ Workers at the Rosenfors Mill, casting iron. At the second last turn of century.

 I intended to leave Rosenfors. But as we had a house there, I was forced to stay until further notice.

 And I started my own business, thinking that it would be more sucessful and pleased, compared working for the store.

 When they understod that I was going to be on my own, they threatened to get another tailor, to compete. But they didn´t. I told them that they were free to do so, as I would have work enough for my needs.

 When six years had passed, in my own business, I began to reflect on selling the house and move, even though I had plenty of work.

 There were other things that caused me not to like it. Most of all it regarded the children, as they hade started school and showed to be talented. The school conditions was not the best and I wished they could go to bewtter schools.

 Beside that, it was hard to get hold of what was needed for everyday life. No butcher shop. If I wanted a piece of meat, I had to travel to another village to find it, and there was much else that was awkward. That was the reasons I decided to move. We sold the property.

 The year was 1919, a time when it was difficult to find apartments. I tried in the town of Vimmerby. But as there was a housing shortage, it was impossible to get anything to hire. No properties could be bought.

Åren i Mariannelund

Jag ville komma till större samhälle än Rosenfors var. En dag reste jag till Mariannelund för att höra mig för. Inget fanns att hyra där, men två mindre fastigheter fanns att köpa. Under 1914-18 års krig hade alla fastigheter gått upp i pris, och jag ville ogärna köpa då. Men då ingen hyreslägenhet gick att få var jag tvungen att köpa, emedan vi sålt.

 Vi köpte alltså ett hus i Mariannelund och flyttade dit 1 oktober 1919. Priset var mindre än vad vi hade sålt för i Rosenfors, men var också sämre. Det var ej gammalt, men slarvigt byggt och ej allt färdigt. Första vintern fick vi frysa, särskilt köket var ovanligt kallt. Det eldades hela dagarna, men på morgonen var vattnet fruset i köket.

 Jag bestämde mig att förbättra bostaden. Den bestod av 3 små rum å kök på nedre botten och rum o kök på övre botten.

 Det var dyrt att få snickeriarbetet gjort. Träverket var dyrt men något måste göras för att förbättra bostaden. Jag ackorderade bort det hela, som gick på 5 000 kronor. Det blev tillbyggt nytt kök, trapptorn, ett rum mer på övre våning, det gamla köket gjordes till sängkammare samt en del annat.

 Året efter måste det bli nytt tak med tegel på uthuset. Som tomten ej var planterad alls, tycke vi att något måste göras även vid den. Först lät jag spränga bort ett flertal stora stenar, planterade fruktträd samt häck vid gatan, sen blev det trevligare och bättre.

 I samhället var ett läroverk som kallades Praktiska skolan, där ungdomar läste sig till realen på kort tid.

Vår äldste son var gott begåvad, fick därför anmaning av läraren i folkskolan att fortsätta i praktisk skolan, och han var villig därtill. Han var då 13 år. På ett år tog han realexamen, samma år konfirmerades han och var då 14 år.

 Efter fyra års vistelse i köpingen kom en spekulant och ville köpa gården. Som vi ej trivdes så bra, beslöt vi oss för att sälja och flytta till Vimmerby. Det var år 1923.

 Då detta skrives har vi bott här i 28 år. Nu blir det ej någon flyttning mer för oss gamle. Nästa flyttning blir till gravgården, och till dess kan ej vara långt kvar. Jag är snart 79 år, min hustru har fyllt 75.

The years in Mariannelund

I wished to settle down on a bigger place than Rosenfors. One day I visited Mariannelund to check out the situation. Not anything was for hire, biut two smaller houses was on sale. During the 1914-18 war all properties had risen in price and I was unwilling to buy then. But as nothing was for rent, I was forced to buy, as we had sold the place in Rosenfors.

 So, we bought a house in Mariannelund and moved in to that 1 of October 1919. The payment was less than the one we sold in Rosenfors, but the house was in less condition. It was not old, but sloppily built and not quite finished. During the first winter we were freezing, especially the kitchen was unusually cold. It was heated all day, but in the morning the water was frozen in the kitchen.

 I deciced to improve the home. It consited of three small rooms, the kitchen on the ground floor and rooms and kitchen on the upper floor.

 It was expensive to get carpentry work done. The timber was expensive, but something must be done to improve the dwelling. I had an offer on the whole, which was in 5 000 crowns. The house  was completed with a new kitchen, stair tower, one extra room on the upper floor, the old kitchen was remade to a bedroom and some other things.

 The year later it had to be a new roof with tiles on the outhouse. As the garden wasn´t planted at all, we was thinking something had to be done with that too. First I had several large stones blown away, planted fruit trees and hedges along the street. Then it was nicer and better.

 In the village there was a high school called "Praktiska skolan" (vocational school), where young people took the exam in a short time.

 Our eldest son was talented, therefore he was encouraged from the teacher in elementary school to continue at the high school. And he was willing to that. He was only 13. He took his exam already after one year, the same year as his confirmation and he was 14.

 After four years of recidence in the village an interested buyer of the property showed up. As we did not like the village, we decided to sell and move to Vimmerby. It was in 1923.

 As this is written, we have lived here for 28 years. Now, none of us old ones will move again, besides to the cemetery and it can not be far behind. I´m almost 79 years, my wife have celebrated her 75th birthday.

"Mitt liv är som en dröm"

Vi har trivts gott här i den lilla staden vid Stångån. Här har våra barn växt upp, det är 6 stycken: 4 pojkar och 2 flickor. Den äldste som föddes 1906 dog genom olyckshändelse 8 år gammal.

 Vi har alltså haft 7 barn, alla utom den äldsta (som var en pojk) är födda i Rosenfors, Mörlunda socken. Alla hade gott läshuvud och klarade sig bra i skolan.

 Erling bad att få gå i Samrealskolan och det fick han. Han tog examen med bra betyg, de andra var ej intresserade för mer än folkskolan.

 Det är förenat med ansvar och kostnad att fostra några stycken barn. Jag och min hustru har fått lära oss att arbeta och försaka för att få mat och kläder till oss alla. Under den tiden fick man inga barnbidrag som de nu får.

 Dock gick det bra för oss, vi har alltid fått vad vi behövt. Hälsan har vi haft, som är det bästa av allt. Gott om arbete har jag haft alla år som gått. Men dåligt betalt var det.

 Jag hade den önskan att få leva tills barnen blev så stora att de kan klara sig själva, och det har jag fått vilket jag tackar Gud för. Då jag var ung trodde jag ej, att jag skulle få leva så lång tid, mina två bröder dog i unga år. Det inverkade på mitt sinne att jag ej kan bli så gammal, det är nu mer än 50 år sen de dog.

 Jag har lärt mig förstå att jag hade mer att leva för. Nu vet jag att min arbetsdag är slut, nu är min kropp sjuk, har sedan tre och ett halvt år tillbaka ej kunnat arbeta, till följd av nervverk och svårartad bältros.

 Denna sjukdom har orsakat klent hjärta. Känner att det kan snart vara slut och jag är beredd att lämna min jordiska vandring när den högste behagar kalla mig härifrån.

 Så länge jag var ogift tänkte jag ej på de många olika bekymmer och ansvar som följer i ett äktenskap. Den tiden barnen var små, särskilt då de lärt sig att gå, tills de slutat skolan, var det roligast med dem. Sedan de blivit konfirmerade, började söka sig bekantskaper utom hemmet (som kanske för de flesta barn är vanlig,) då börjar det bli lite mer bekymmer. Man undgår ej att tänka på dem då de vistas ute på kvällarna, man funderar på vad sorts sällskap de umgås med. Jag tänkte ofta att vidtaga strängare åtgärder, men för husfridens skull fall jag undan, och hoppades att de skulle bli goda medborgare. Och jag får ej klaga, de har växt upp och är självförsörjande alla de sex.

 Och är min uppgift som familjeförsörjare är avslutad. Hela mitt liv är som en dröm, det har gått fort. Jag minns nära nog allt som jag upplevt under mina nära... (otydl) gångna 79 år.

"My whole live is like a dream"

We have thrived well here. in the small town at Stångån river. Our children have grown up here, we have six of them. The oldest, who was born in 1906 died in an accident only eight years of age.

 So, we got seven children. All of them, except the oldest (a boy) was born in Rosenfors, Mörlunda parish. All were good talented and did well in school.

 Erling asked to got to high school an he got it. He graduated with good grades, the other ones was not interested for more than elementary school.

 It requires responsiblity and money to educate a few children. My wife and I have learned to work and renounce, to get food and clothes to everyone in the family. At that time we didnt received no child benefit, as nowdays.

 However, it has gone well for us, we´ve always got what we needed. Helth, we have had, which is the best of everything. Plenty of work, I have had too during all years. But it was not so well paid.

 I had the desire to live until the children became so great that they could fend for themselves. And that I have received an I´m thankful to God for that. When I was young I didn´t think I would live up to age, as my two brothers died in their early years. It affected my mind, that I would not be so old. There are now more than 50 years ago they died.

 I have learned to understand that I had more to live for. Now I know that my workday is over, now my body is sickly and have not for the last 3-4 years been able to work. As a result of nerve disease and severe shingles.

 This disease has caused weak heart. I feel that it may soon be over and I am ready to leave my earthly pilgrimage, when the Supreme pleases call me out of here.

 As long as I was single, I thought no of the many different concerns and responsibilities that come in a marriage. The period from the children were small, especially shen they learned to walk, until they left school, was the happiest. After they had been confirmed, started to seek out friendships outside the home (which perhaps is usual for most children) then things got a bit more worrisome. You can not avoid thinking of them when they stay out ot night, you think about what kind of company they keep. I often thought to take stricter measures. But for the sake of domestic peace, I did not an was hoping they would become good citizens. And I must not complain, they have grown up and is self-sufficient all the six.

 And my role as a breadwinner is completed. My whole life is like a dream, it has gone quickly. I remember almost everything I have experienced during close to all ... (unreadable) 79 years which have passed.