torparna.com - a tailor´s life part 1

Den 9 augusti år 1872, föddes jag i Börstigs socken Skaraborgs län, mina föräldrar var fattiga. Som ogift var far skräddare och det sades att han (efter den tiden) var en skicklig yrkesman. Då han gifte sig inköptes ett 16-dels mantal en utkant i socknen; åkrarna var steniga, jorden vattensjuk och husen var gamla, knappast beboeliga (på vintern).

Därtill var det dålig väg dit, emedan ingen hjälp kunde erhållas till att bättra på vägen, emedan det inte var någon genomfartsväg.

Far betalade 1 500 daler för stället, men ägde knappt halva köpesumman. Resten måste lånas, mot revers, av en välbärgad bonde som bodde i byn.

Under de första åren var det svårt att kunna skrapa ihop till räntan på skulden. Gården var dåligt skött, växten blev liten. Första året köptes en ko och en oxe, de små åkerbitarna som fanns brukades med oxen och kon. Så blev det att använda spett och spade och odla vad som kunde odlas, och att torrlägga så långt som lät sig göra med att gräva diken. Utsädet fick köpas på kredit.

När första hösten kom, måste utsädet betalas, och det blev till att gå hos bönder och sy för att få ihop några slantar att betala med. Från jordbruket blev inget att sälja de första åren.

Så småningom blev det bättre. Tre barn föddes där, det var jag och två bröder, och jag var mellanpojken. Fem personer skulle ha sitt bröd på gården. Det köptes grisar, får och höns, det odlades hampa och lin. Vi måste också ha kläder. Mor spann å vävde till både säng- och gångkläder, och far sydde kläderna.

A marshy farm on a bond...

I was born the 9th of August in 1872, in Börstig parish in Skaraborg district (of Västergötland). My parents were poor. Before marriage my father was a tailor and it was said that he (at that time) was a good skilled worker. When he married, a 1/16 assessment unit of land was bought in the fringe of the parish: the fields was stony, the soil was marshy and the buildings old, hardly fit to live in (at wintertime).

Upon that the road to ours was in bad condition, as no helping hand was availible to improve it, as it was´nt a throughfare.

Father paid 1 500 daler for the place, but possessed not even half of the purchase-sum. The rest had to be borrowed, with at bond, by a well off farmer who lived in the village.

During the first years it was difficult to scrape together the payment of the interest. The farm was neglected, the growth was small. During the first year we bougth a cow and an ox, those small fields were cultivated with the cow and the ox. So we had to use iron-bar lever and spade in order to grow what ever could be grown. And to dry out what we could with ditches. The seed had to be bought on credit.

When the first autumn arrived, the seed had to be paid and father went to the farmers for sewing in order to get any money. From the farming wasn´t anything to sell during the first years.

After a time the conditions improved. Three children was born, me and my two brothers and I was the one in the middle. Five persons was supposed to get their living from the farm. Pigs were bought, sheep and hens. Flax was grown and hemp. We also had to have clothes. Mother was spinning and weawing both bedclothes and clothes for wearing, and my fathers sewed them.

Fick lära sig sticka

Strumpor stickades av mor. Så snart vi blev så stora att vi kunde lära oss förstå, lärde mor oss att sticka strumpor och vantar, ja vi fick också karda ullen som mor spann. Så länge jag var hemma hade jag icke några andra kläder, än vad som tillverkades hemma.

Det blev tvunget att bygga en ny stuga. Jag var knappt fyra år då, men jag minns väl när far hade körhjälp; sockenborna kom körande med var sin stock (inte alla, men de som hade gott om skog). Det byggdes en stuga om två rum och kök. Stugan finns ännu och bebos av andra människor. Det var mitt barndomshem.

För tio år sen, 1941, gjorde jag ett besök där. Jag glömmer aldrig mitt barndomshem, fast det var enkelt och ringa. Min mor var en snäll kvinna, gudfruktig var hon och varje morgon och afton läste hon och gjorde bön. Hon började aldrig sitt arbete förrän hon läst ett stycke i bibeln och bett en bön.

Learned how to nit

Hoses were nitted by my mother. As soon as we were old enough to understand, mother tought us how to nit hoses and jersey gloves. Yes, we also carded the woll our mother spinned. During all my time in my home I didnt own any other clothes than those made by our selves.

There was nothing else to do than build a new cabin. I was barely four years of age, but I remember when father had help with haulage; the parishers came driving with one log each (not everyone, but those who owned quite large forests). A cabin was built with two rooms and kitchen. The house still exists and are used by other people. It was my home as a child.

Ten years ago, 1941, a paid a visit there. I will never forget the home of my childhood, even though it was simple and poor. My mother was a kind woman. She was a devout believer and every morning and evening she read and made prayers. She never started her work before she had read a piece from the bible and say a prayer.

Trodde på trolldom

Mor lärde oss att läsa och innan vi började skolan kunde vi läsa flytande. Det enda felet var att mor trodde på trolldom. Det var även många andra som gjorde det. Jag minns henne aldrig annat än som haltande. Hon fick värk i höften och det blev så att benet drogs upp och blev kortare än det andra. Jag minns hon sade att det hade Kajsa (en kvinna som var granne med oss) ”satt på henne”.

Det var mycket otur för mina föräldrar då de miste djur flera gånger. En ko dog i kalvning, en annan fick en potatis i halsen och dog, en gris fall i brunnen och drunkna. En äldre man sade att far skulle slå en orm, borra ett hål i tröskeln till fähuset, stoppa ned ormen och slå en plugg i hålet. Då skulle oturen gå bort.

Jag minns att jag stod och såg på och frågade vad det skulle va bra för. Men jag fick inget svar. Det skulle vara tyst tills att det var färdigt. Far hade blott två kor och när den sista var död fanns ej pengar att köpa någon annan ko för.

Beleived in witchcraft

Mother taught us how to read and before we started school we could read fluently. The only trouble was, that my mother beleived in witchcraft. There was a lot of others who did that too. I never remember anything other than she always was limping. She had a pain at her hip, and it pulled her leg and made it shorter than the other one. I remember she said that Kajsa (a neighbor of ours) "striked that on her".

My parents were very unlucky, as they lost animals several times. One cow died in calving, another one got a potatoe in her throat and died, a pig fell in the well and drowned. An older man told my father that he should kill a snake, drill an hole at the doorstep at the barn, put down the snake and plug up the hole. If so, the unluck should vanish.

I remember me standing there looking and asking what ever use it was of that. But they never gave me any answer. They were silent until they were finished. My father had only two cows and when the last one died there was no money to buy another one.

Picture: Gustav Larsson (f. 1835), the father av Clas Ekberg.

Fick en ko till "låns"

Far hade en svåger som bodde en halv mil från oss. En dag kom han med en ko, och sade att vi fick ha den så länge. Han sade ej att vi fick den, därför att det troddes då bli otur även med den. Vi fick behålla den. Efter den kon föddes flera kalvar som blev kor.

Det var andra tider då än vad det är nu. Folk fick arbeta och försaka, arbeta tidigt och sent för nära nog ingenting.

Det var 20-25 kronor i lön per år på 1870- 1880-talet, jemte andra persedlar. Såsom för en dräng på 15-20 år, erhölls utom lönen 1 skålpund ull och väv till en eller två skjortor. Även kunde erhållas ett förskinn som syddes för att skydda de andra kläderna med. Far sydde emellanåt, mest om vintern, då han ej var tvungen att arbeta med jordbruk. Jag och min bror (som var två år äldre) fick börja tidigt med att sy. Jag mins hur tråkigt det var att sitta stilla. Vi ville helst vara ute. Hugga å bära in ved var roligare.

A cow for lent

Fathers brother in law lived five kilometers away. One day he came with a cow, and told us to keep it just for now. He never said we could keep it, because it was beleived that the unluck then also would strike that one. She remained with us. From that cow several calfes were born and grew up to be cows.

The time then was different from nowdays. People were forced to try hard and go without, there was work from early mornings to late evenings with hardly no profit.

The wages at the 1870-80:s was 20-25 kronor a year, beside some clothing. As for a farmhand at the age of 15-20 years, he was given one pound of woll and cloth enough for one or two shirts. He could also get a piece of leather apron which were put on the clothes to protect them from being worned out. Father was sewing from time to time, mostly at winter season when he wasn´t forced to the farming. Me and my brother (two years elder than me) had to start early with sewing. I remember how boring it was to sit still. We prefered to be outdoors. Shoping wood and take it in the woodshead was more fun.

En halvmil till skolan

Jag var 9 år när jag började skolan och min bror elva år. Vi börja skolan samtidigt. Det var ej så noga med ålder på den tiden, särskilt för oss som kunde läsa rent.

Vi hade nära en halv mil till skolan och det var att knoga i väg med träskor på vintern. Om sommaren gick vi barfota. Vi hade ju ett par skor, men de fick endast användas när en gick till kyrkan.

Man fick följa med till kyrkan så snart vi kunde gå den långa vägen en halv mil. Gud nåde dem som ej gick i kyrkan varje söndag, åtminstone någon från varje hem.

Jag minns första gången vi fick gå med mor till kyrkan, min äldre bror och jag. Vi kom till kyrkporten och det var mycket folk samlat vid kyrkan. Kyrkan öppnades ej då förrän strax före Gudstjänstens början.

Min bror blev så rädd; vi hade ej sett så mycket folk förr på en gång. Mor fick släpa (dra) honom med våld in i kyrkan. Jag följde med godvilligt. Jag tänkte: när mor gick så var det ingen fara. Vi hade då ej varit längre bort än hos närmaste grannar.

A five kilometers way to school

I was nine when I started school and my brother was eleven. We started at the same time. It wasn´t so important at that time, specially for us who already could read properly.

We had almost a distanse of five kilometers to school and we had to thrive it with wooden shoes during the winters. Summertime we went with our feets naked. We only had one pair of shoes each, but they were only used on sundays to the church.

We were allowed to join in to the parish church as soon we could walk the five kilometers of road. God help you if you didn´t arrive to church every sunday, atleast one person from every household.

I remember when my brother and I walked to the church for the first time. We arrived at the church door and a lot of people were gathered there. During those times the church wasn´t locked up until precise before the beginning of service.

My brother, he was so frightened; he and I had never before seen as much people at the same time as we experienced then. Mother had to pull him by force into the churchbuilding. I thought: if mother is going in, there are nothing to be afraid of. Before this moment we hadn´t been more far away from home than to the closest neighbors in the parish.

Ofog och stryk

Många episoder och äventyr var jag med om som barn. En gång var jag nära döden, jag var knappt tre år då. Jag ramla i ett vattenfyllt dike och kunde ej ta mig upp. Jag låg å flöt på vattnet, då kom far och fiskade upp mig. Jag har ett minne av händelsen.

En annan gång gick jag, eller rättare sagt klättra jag, upp i ett äppelträd för att taga ned några äpplen. Det växte goda äpplen på den apeln. Far hade strängeligen förbjudit oss att ta något äpple innan de blev mogna. Denna gång visste jag att far var borta på gärdet och att han icke kunde se mig.

Då jag var kommen upp i trädet brast en gren och jag ramlade, men fick tag i en gren längst ned. Jag höll mig fast med båda händerna, men kunde ej få något fotfäste och släppa tordes jag icke. Trädet var ganska högt, och jag tänkte att släpper jag, slår jag ihjäl mig. När jag kände att jag ej kunde hålla mig fast länge, började jag ropa på hjälp. Detta hörde far, han kom fort, men jag hängde så högt att han icke räckte upp till mig. Han sade: "Släpp nu, jag tar dig." Jag släppte och fall i fars famn.

Vad jag mest var rädd för, det var att jag skulle få stryk. Det löftet hade vi fått om vi tog några äpplen innan de var mogna. Men jag slapp undan med en förmaning att ej göra om det. Jag var alltid rädd för stryk. Min äldre bror var mera djärv och orädd, och hittade på det ena ofoget efter det andra. Han fick ofta stryk och han tvingade mig att hjälpa till om han ej klara ofoget sjelv. Om han då fick stryk, trodde jag att jag skulle också få en basta. Jag illskrek av rädsla, därför tordes far aldrig slå mig.

Mischiefs och punishments

As a child i experienced lots of episodes and adventures. Once I was close to death, I was hardly three years of age then. I felt in a ditch filled with water and couldn´t step up from it. I was floating on the water, when my father fished me out. I have memory of the incident.

Another time I went up, or rather climbed, in a apple tree in ordet to get some apples. There were deliciuos apples on that tree and father had harshly forbidden us to pick them before they were ripe. On this occasion I knew that my father was on the fields and couldn´t see me.

As I had climbed the tree, one branch broke and I felt, but managed to grip a branch at the lowest. I held my self with both my hands but couldn´t get any grip with my feets, and I didn´t risk to let lose. The tree was rather high and I thought if I let lose I will get killed. When I felt I couldn´t keep longer, I started yelling. Father heard me, rushed quickly, but I was hangin´so high that he couldn´t reach me. He said: "Let go, I take you." I released my self and dropped in his arms.

The thing I was mostly afraid of, was being beaten. This we were promised if we took any apples before they were ripe. But I was spared with a warning not to do the same thing again. I was always afraid of being punished. My elder brother was more adventurous and unafraid and he found out one mischief after another. He was often beaten and he forced me to give him a hand if he couldn´t execute the mischief by him self. If he at then was beaten I thought I would be punished too. I was screaming of frightness, and therefore father didn´t dare to beat me.

Bråk med "Statarjohanna"

Min äldre bror hette Sanfrid. Av honom fick jag ofta stryk, han var starkare än jag. Som jag förut sagt, började vi skolan på en gång. Vi gick igenom en by till å från skolan och vi fick sällskap där med en pojke som hette Algot. Algot och min bror höll alltid ihop, för att vara stygga mot mig. Knappast någon gång vi gick till å från skolan, utan att något ofog skulle göras.

Ofta ville de att jag skulle utföra det som de hitta på. Blott för att vi gjorde en del som vi ej borde ha gjort, fick vi skulden för det vi ej gjort också. Det bodde en familj i en stuga vid vägen och mamman hade varit statare i prästgården. De kallades för ”Statarns”, gumman hette Johanna. Det var en elak kvinna. Hon gick om kring och förtalade alla, och ofta ordnade hon ihop osämja mellan grannar. Alla som kände henne tyckte illa om ”Statarjohanna”.

Vid ett tillfälle kom hon hem till mor och klagade för att vi pojkar gjort ofog då vi gick till och från skolan. Men det skulle hon ej gjort, för vi blev värre mot henne. Vi nekade och sade att vi var oskyldiga. Det var ju bara obetydliga hyss som vi hade för oss, såsom att gömma sopkvasten som stod vid väggen, lägga några stenar på trappan och så vidare.

Vi tänkte, då hon varit hemma och klagat å ljugit en del, att vi skulle hämnas. Så vi gick dit en kväll när det var mörkt och de hade lagt sig. Det låg en hög med stora grangrenar strax intill stugan. Hela högen lade vi vid dörren, (dörren stängdes utifrån med hänglås) och vi satte en pinne i haspen. Så på morgonen kunde de ej komma ut.

Dagen därpå gick hon och talade om det för läraren. Följden blev att det var fyra pojkar som fick stryk i skolan den dagen. När det blev känt i omgivningen att hon varit i skolan, fick hon besök av större ungdomar som gjorde många gånger värre ofog. Hon vågade aldrig mer säga något om någon, ej heller besökte hon sina grannar. Efter några år kom en svår sjukdom över henne. Hon låg ganska länge i svåra plågor innan hon slutade sin levnad.

I oförstånd var jag nog med om många orätta saker både hemma och borta. Men man förstod ej bättre då. Om vi hade rättat oss efter alla de förmaningar som mor gav, skulle inga felsteg gjorts.

Trouble with "Statarjohanna"

My elder brother was named Sanfrid. By him I was oftenly beaten, he was stronger than I was. As I told before, we began school he and I at the same time. We passed a hamlet on our way back and forth to school and from there acompanied by a boy named Algot. My brother and Algot always cope together, to be nasty to me. There was hardly any occasion on the way from school without any mischief done.

Most often they wanted me to execute what they had found out. Just out of some of what we shouldn´t have performed, we also got blamed for things we hadn´t done. There were a family at a small house along the road and the mother had been an allowance worker at the vicarage. The were called "Statarns/ The allowancer´s", the woman was called Johanna. She was a spiteful woman. She went from place to place slandering everyone and often she made dissensions between neighbors. All who knew her, disliked "Allowance-Johanna".

At one occasion she payed a visit at our mother´s and complained about us boys making mischiefs on our way to and back from school. She shouldn´t have done that, ´couse we started being worse at her. We denied and said that we were inocent. It was only small mischiefs we had done, as hiding the broom which was put on the wall, put pebbles on the stairs, and such ones.

We desided, as she had been at our home and put complaints, that we should make a revenge. We went at her´s one evening when it was dark and they had gone to bed. There was a pile of spruce branches close to the house. We put them all next to the front door (it was put closed from the outside) and we put i stick in the hasp. Next morning they couldn´t get out.

That day she arrived and told the teacher about it. It resulted in four boyes being beaten that day. When it was known that she had been in the school, she was receiving mischiefs several degrees mor worse from youth of older age. Never again she dared to tell something about anyone, she didn´t visit her neigbors after that also. After a couple af years she was stroken by an illness. She was suffering rather long time in severe pains, before her life was ended.

In lack of wisdom I propably experienced many bad things, both at home and other places. One didn´t understand better then. If we had followed all advices and warnings mother gave us, no lapses should have been made.

Del 2: Hos morbror Johannes

Part 2: With uncle Johannes