HOME          OM TORPARNA/ABOUT TORPARNA          INNEHÅLL/CONTENT          AKTUELLT /NEWS
Torparen och torpet – en egendomslös jordbrukare The crofter - a farmer without property
När Anders Magnus Andersson (2) gifte sig 1860 och övertog sina föräldrars boställe i Rannebo, blev han torpare, den fjärde generationen av det slaget i hans ätt. Tidigare anfäder hade varit självägande bönder i västra Småland. Att vara torpare betydde i det här fallen att man bosatte sig på ett stycke jord som man varken själv ägde eller utgjorde en egen skatteenhet – vanligen utmarkerna på en bondes gård. Man blev jordtorpare.  I äldre tid (före 1600-talet) fanns andra definitioner på torp i södra Sverige, som mer syftade på nyodlingar och nya gårdar som växte fram utanför den befintliga byn (detta var före skiftesreformerna som splittrade byarna).  1700- och 1800-talen var den stora epoken för torparna, med dess nyodling och nya torp att kontraktera. Det var en följd av befolkningstillväxten och att bondens gård inte kunde ge arbete och inkomst för hela hans uppväxande barnaskara. En lösning var att upplåta en markbit med odlingsmöjligheter på sina ägor som den son som inte övertog gården, eller den gifta dottern, fick bryta upp och bruka för sin försörjning.  Ett exempel på detta har vi eventuellt med denna ”släktkrönikas” Elsa Samuelsdotter (13) som flyttade/ byggde (?) torpet Dammen (I) i Giöshult i Åsenhöga, där hennes föräldrar var bönder.  När torpet väl var etablerat kunde den övergå till nya brukare om de gamla flyttade. Vanligen skrev torparen kontrakt med markägaren/ bonden som reglerade parternas skyldigheter. Hyran eller arrendet kunde betalas kontant, men vanligare var att torparen och medlemmarna i hans familj betalade med dagsverken åt bonden. Det kunde vara heldagsarbeten under skördetid eller arbeten i skogen i form av kolning eller timmerkörslor. I torparkontrakten kunde också ingå att torparens familj varje år levererade en viss mängd plockade bär eller skördat och berett lin.   Släkten inom torparna.com har haft följande jordtorpare:			When Anders Magnus Andersson (2) was married in 1860 and took over the cottage of his parents, he and his wife became crofters, the fourth in generations of their line. Their forfathers had been freeholders in the western part of Småland county. A crofters holding (cottage), ment in this cases that one posessed a part of land which he didn´t owned and was exempt from taxation - usually the outlyings of a farmers land. He was a landcrofter.  In ancient times (before the 17th century) there existed other definations on a cottage in southern Sweden, which more refered to clearing of land and new farms established away from the hamlets (this was before the reform of Partition of land and hamlets).  The 18th and 19th centuries was the epoch of the crofters, with clearing of land and new crofters contracts as a result of the growth of the population and from that the farms couldn´t support all people in the rising generations, with work and income. The solution was to put a bit of rough land to the disposal of the son - or the married daughter - that didn´t take over the the farm; to be cleared and used for his/hers living.  We propably have an example of that kind in the "chronicle" of this; in Elsa Samuelsdotter (13), who moved to/ built (?) the cottage Dammen (The Dam) in Giöshult in Åsenhöga parish where her parents were farmers.  When the cottage once was established it could be forwarded to other users if the previous moved out. Most commonly the crofter signed a contract with the landowner/ farmer, which stipulated the obligations of each parties. The rent or the lease could be payed in cash, but usually the crofters and the members of his family payed by performing daywork to the farmer. It could be full days work under the harvest period or work in the forest with making charcoal or transportation of timber. The crofter contracts could also contain obligations for the crofter family to pick and deliver a certain amount of berries or support with harvested and prepared flax.   The families within torparna.com have had the following crofters:

 

Under 1700- och 1800-talen fanns i Sverige en rad andra former av torpbebyggelse än vad dessa jordtorpare brukade. Vi skall gå in på ett par former här nedan:   Stattorpet Vid större herrgårdar och gods uppfördes bostäder till den arbetskraft som knöts till egendomens drift. Det kunde vara statarlängor i direkt anslutning till herrgårdens ladugårdar och stall, men också kringliggande torp. Torparen kunde vara direkt knuten till ett tidsreglerat arbete. Men eftersom torpet i sig fordrade arbetsinsatser var han oftare förpliktigad att göra ett bestämt antal mansdagsverken under en vecka (kanske två eller tre) och andra typer av dagsverken under året (kvinnodagsverken, hjondagsverken, körslor mm…).   Soldattorpet Vid Karl XI:s regim under senare delen av 1600-talet beslutades om ett nytt sätt att hålla soldater till landets krigsmakt; genom att ålägga byarna (eller rotarna inom en socken) att sätta upp ett soldattorp (oftast på en byallmänning) och där hålla den soldat som militärmyndigheterna utsåg. I vissa landskap, bland annat Halland, blev det så kallade båtsmanstorp för flottans räkning. Systemet kallades för Indelningsverket och varade till 1903 (1901 med en övergångstid på två år).  Rotebönderna hade även andra förpliktelser till knekten, ryttaren eller båtsmannen än att endast hålla honom och hans familj med bostad. Exempelvis skulle de förse soldattorpet med vissa förnödenheter eller kyrkskjutsar under året (se Vilhelm Mobergs roman om en indelt soldat: Raskens).     I den här familjehistoriken finns en indelt soldat:

During the 18th and 19th centuries there was some other forms of crofters holdings than those farmed by landcrofters. We shall look at two types here below:   Allowance cottage Dwellings were made at larger country estates and manors to support the laborers which was taken to the running of the estate. It could be tenement houses erected next to the barns and stables, but also cottages spread out on the estate.  The crofter could be employed directly to a time-bound work. But as the cottage in it self demanded efforts, the crofter more often was obligated to perform a certain amount of mans daywork during the week (maybe two or three) and other types of daywork during the year (womens dayworks, servant dayworks, transportation and so on...).   Soldiers cottage Under the king Karl XI, on the late 17th century, a new form of keeping an army in readiness was established; the villages (or a file in the parish) was imposed to build an keep a soldiers cottage (usually on a common land) and provide for the soldier appointed by the army leadership. In some counties, as Halland, it was the bosun cottages on behalf of the navy. The system was called the "Indelningsverket" (roghly: The Division department) and lasted until 1903 (1901 together with a transition period of two years).  The file farmers had also other obligations to the soldier, the horseman or the bosun beside support him and his family with a house. They should supply him with some necessaries or such as an amount of lifts to the church during the year (see the novel Raskens, by Vilhelm Moberg, about a division soldier).     In this chronicle there is one division soldier:

 

	Möjligheter i järnbruksbygd Torparens marklott var liten och det gällde att ta tillvara alla möjligheter till försörjning och inkomster. Anders Magnus Andersson (2) var byggmästare och snickare och detta var säkerligen vad han och hans familj i huvudsak levde av (flera av sönerna bistod honom i arbetet) och som möjliggjorde att de runt 1870 kunde flytta till Hagen och arrendera det med kontant betalning av bönderna i Granstorp. Ändå var de beroende av sin odling och fisket i Hällesjön.  Gnosjö- och Åsenhögabygden var unik på grund av det hantverk med järnprodukter som växt fram av socknarnas närhet till Tabergs bergslag, exempelvis Nissafors bruk i ett närliggande avsnitt av Nissadalen. Vid bäckar och smååar byggdes de vattendrivna tråddrag som är ursprunget till den nutida gnosjöindustrin, enastående i sitt slag.  Det förefaller som att torpet Fägerås Intag, som Assar Nilsson (12) och Margaretha Danielsdotter nyodlade, anlades för möjligheten att dra tråd i vid en mindre å (deras tre söner blev sedan ståltrådsdrängar).  Innan Nils Anders Assarsson (6) blev antagen som indelt soldat var han ”stockhuggare” (tillverkade gevärskolvar) åt vapenfabriken i Husqvarna.   Hagen – ett torparexempel I beskrivningarna av torpet Hagen, Granstorp i Åsenhöga, anges att platsen i modern tid bär spår av sin tidigare bebyggelse:   ”… ruin kvar efter torparstugan…” Stegar man upp husruinen vid Hagen finner man att bostaden hade måtten 5 x 10 meter – en vanlig storlek för ett inte alltför litet torp i 1800-talets Småland.  Alla torp var källarlösa. Grundstockarna till ytterväggarna vilade på en omurad stensättning där de kraftigaste stenarna fanns i hörnen. Mitt i stugan, mot bakre långväggen, fanns en spis och uppmurad eldstad med spismur som sträckte sig upp mot yttertaket och skorstenen. Framför ytterdörren på långsidan fanns (och finns kvar vod ruinen än idag) en stenhäll som fungerade som trappsteg, som har mått på cirka 80 x 140 centimeter.  Torparstugor av det här slaget var ofta byggda med en minimal passage, ”svale”, mot murstocken och alldeles innanför ytterdörren, mellan köket i ena gavelriktningen och ”stugan” i den andra. Några andra rum eller särskilda sovutrymmen fanns i regel inte.  I Anders Magnus Anderssons (2) historia  berättas att han hade en verkstad på loftet i på torpet. Från köket i torpet fanns ofta en smal trappa upp till utrymmena under det låga yttertaket. Ibland inreddes en ”kammare” på vinden som hur som helst kunde fungera som sovplats sommartid och lindra på trängseln där nere i stugan.  Golven på torpen var ofta lagda med breda, hyvlade och i övrigt obehandlade brädor.		Possibilities in area with ironworks The crofters piece of land was small and all prospects of income and self support had to be taken advantage of. Anders Magnus Andersson (2) was a builder and a carpenter and probably it was from that his family got its living (a handful of his sons helped him) and gave the the possibily, around 1870, to move to Hagen and lease the cottage with cash pay to the farmers at Granstorp. Yet, they were depending on the crops and fishing in Hällesjön lake.  Gnosjö and Åsenhöga parishes was special. Small scale craftwork from iron had been established here, close to the mining district Taberg. The Nissafors ironworks were closely at river Nissan, supporting with raw material. At small rivers and creeks water fall board wiredrawing were built - the orign of the unique and famous Gnosjö industrialism of today.  It seems that the cottage Fägerås Intag, which Assar Nilsson (12) and Margaretha Danielsdotter cleared, was established upon the prospect of drawing wire at a creek (the three sons of theirs later become wire journeymen).  Before Nils Anders Assarsson (6) was accepted soldier he was a gun stock maker ("stockhuggare") to the rifle factory in Husqvarna.   Hagen - an example of a cottage In the description of the cottage Hagen, Granstorp in Åsenhöga, it said that the place in modern times had traces of its old:   "... a ruin left of the cottage house" Someone that measures the ruins will find the size 5 x 10 meters - a common area of an reasonable large cottage in Småland at the 19th century.  Every cottage was built without basement. The timber for the outer walls was resting on stone base without mortar, with the largest stones put in the corners. In the middle of the cottage, next to the rear longer wall, there was a stove and of stone made chimney shaft which reached to the roof. Behind the front door, at long side, there was an (it still remains) stone slab which served as a step, sized 80 x 140 centimeters.  Cottages of this kind were often built with a minimal passage ("svale") directly inside the front door, next to the chimney shaft and between the kitchen (in one direction) and the large living room (in the other). Any other rooms or sleeping rooms didn´t exist.  The story of Anders Magnus Andersson (2) tells about an attic. From the kitchen usually narrow stairs lead to the space under the low laying roof. Sometimes a simple chamber was made which at least during the summer served as a sleeping loft which decresed the crowding below.  The floors at the cottages were usualy laid with plain, broad and planed boards.
	Picture right: Kaffekvarn i ett torpkök/ Coffe grinder at a cottage kithchen   ”…resterna efter den sista ladugårdsbyggnaden syns närmare skogen…” Ekonomibyggnaderna på torpen fick naturligtvis anpassas efter torpets storlek och markens utnyttjande.  Fähuset var oftast byggt av liggande timmer och hade vanligen mycket små fönstergluggar som släppte in sparsamt med ljus. Ladan, ibland sammanbyggd med fähuset men lika ofta friliggande, var också det i regel timrat men mot slutet av 1800-talet förekom att ytterväggarna var av sågade bräder. Golven i fähuset var av jord eller sten. I båsen för kor stod djuren med nosen mot väggen, på vilket en foderkrubba var spikad. Vid sidan om fanns kalvkättar och bås för får, höns eller grisar.  Det förekom att man placerade fähuset i en sluttning så att man lättare skulle klara utgödslingen, med en låg gödsellucka vid golvet och där gödselrännan slutade. Det finns exempel på torparkontrakt vid herrgårdar där ”torparen böte två karldagsverken för varje timmer som dyngkasten stiger på lagårdsväggen.”  Ladugårdens (eller riktigare, ”logens”) viktigaste funktioner var tröskning av den spannmål som odlades och förvaringen av det hö, lövris och den halm som användes till djuren vintertid.   ”… en delvis raserad jordkällare…” Denna erbjöd frostfri förvaring av i huvudsak potatis och rotsaker.   ”… mellan ladugården och boningshuset låg plantbänken…” I kålgården odlades potatisen. Men då denna rotfrukt slog igenom i självhushållningen först i slutet av 1700-talet gjorde den dessförinnan mer skäl för namnet. Här odlades oftast rovor före potatisens ankomst, men även andra rotsaker och grönsaker.   ”… den stora ängen (åkern) ned mot sjön…” Läget för torpens marker var inte alltid det bästa. Västra Småland är dessutom ett av de stenrikaste trakterna i landet och den största bragden med nyodlingen var oftast uppgrävningen och bortforslingen av all block- och moränsten från de blivande åkrarna. Stenen las i regel upp som inhägnader (stengärdesgårdar) vid torpet eller i högar på platser som inte kunde utnyttjas för annat (odlingsrösen).  Avgörande för jordens bördighet och storleken på de åkrar som skulle hållas var hur mycket ny näring man kunde tillföra jorden. Att hålla djur och tillvarata deras gödsel var en nödvändighet. Om familjen saknade dragdjur fick ofta torparbarnen bära ut gödseln i förkläden till åkern, där den myllades ned med flåhacka eller spade. Fanns dragdjur användes träkrok eller årder för detta arbete. De fanns andra metoder att öka bördigheten. Ett sätt var att kompostera löv och lägga på jorden, eller att också samla ihop urinen vid dyngkastet. Det får påpekas att även den mänskliga avföringen (”mässingen”) från torpets dass naturligtvis togs vägen till åkern eller de andra odlingarna.  Utöver åkern eller åkrarna hade torparen möjlighet till slåtter av myrväxter vid de sanka markerna intill sjön, bete i angränsning till åkrarna eller vall i skogen. Det samlades även in löv till vinterfoder för djuren (i  första hand till fåren om man hade det).   ”… stenarna kvar efter en lintork…” Linodling, inklusive beredning av linfibrerna, var tämligen vanligt även på torpen. På höstkanten började beredningen av linet, som först rötats på marken. I bastan, eller (som här på Hagen) över en öppen eldgrops värma glödbädd, skulle det rötade linet värmas upp och läggas över brytbänkarna för den första ”bråkningen”.		"The remains of the last barn is visible closer to the forest..." The farm buildings had to be built according to the size of the crofting and the use of land.  The barn was usually built of timber and with small window openings. The storing barn, sometimes conected with the cow barn, was usualy timbered. But during the late 19th century it became common that the outer walls were dressed with boarding. The floors at the cow barns were of soil or stone. In the booth the animals stod directed to the wall, on which a feed through was nailed. Next to them were calf boxes and boxes for sheeps, hens or pigs.  Sometimes the cow barn was situated at a slope/hillside, in order to more easily throw out the manure, a shutter at floor level were the manure furrow ended up. There´s examples of crofters contract at estates were "the crofter will be fined two mens daywork for every layer of timber the manure pit is rised up towards the barn wall".  The main function of the storing barn was the treshing of the cereals harvested and also to store hay, leafs and the straw to the animals during the winter period.   "... an earth cellar laid in ruins" The cellar offered storing free from frost of mainly potatoes and root vegetables.   "...between the barn and the house was the plant bed..." In the plantbed potatoes grow. But before this kind of vegetable was established in the household at the late 1700:d the plant bed more often were used for turnips and other root vegetables.   "the greater meadow (field) down to the lake..." The location of the crofters land was seldom the best imaginable. The western part of Småland county is one of the most stony in the country. The greatest achievment of clearing land was usually the dig up and the removal of all the boulders and the morain stones from the fields-to-be. The stones was often put up in fences around the fields at the crofters holding or in heaps on spots which not was in use (cairns).  Crucial for the fertility and the amount of field which could be used, was the posibility to rebring nourishment to the soil. Keeping animals and taking care of their dung was a necissarity. If the family didn´t own a draft animal, the children often had to bring the manure to the fields in their pinafors, where it was put in to the ground with a mattock or a spade. If the crofter posessed a draft animal he used a hook of tree or a simple kind of plough for this work. There was other methods of increasing the fertility. One of them: compost leafs from the trees and put them in the soil. Or collecting the urine at the dungheap. It should to be pointed out that the human faeces ("mässingen") from the outhouse naturally had its way to the fields or to the cultivation elsewere.  Beside the field or the fields, the crofter was able to cut the mowable bog at the marsh land next to the lake, pasture in the meadows beside the fields or let the animals graze in the forest. Leafs were also collected, droughed and used to feed the animals during the winter (i first hand to the sheeps if they had ones).   "... the remaining stones of a flax drier..." The cultivation of flax, together with the processing of the fibers, was rather common at the crofters holdings. During fall the dressing was done, after the flax had been ret on the ground. In the flax drier, or (as here at Hagen) over the glowing charcoal at an open fire pit, the ret flax was warmed up and then laid over the break treastle for the first brake.   Picture (left): En jordkällare/ earth cellar vid ett småländskt torp.
	Glädjestunder i vardagen Var då torparlivet enahanda och endast bestående av arbete? Förmodligen inte. Det förefaller som att ett torp var eftersträvansvärt för de vars lott var att vara drängar eller pigor på gårdarna, och en bättre tillvaro än backstugesittarens.  Ett torp var för den egendomslöse en möjlighet – om än begränsad – att arbeta åt sig själv utan bondens eller herrgårdsinspektorens vakande öga. Torpet var också platsen för en gemenskap där familjen, även de minsta barnen, delade på arbetsuppgifterna på samma ställe.  Torparfamiljen hade i stora drag samma möjligheter som de självägande bönderna att delta i byarnas och socknarnas samliv. Man gick till kyrkan på söndagarna och respekterade vilodagen. Man deltog i festligheter som ordnades vid midsommar, marknadsdagar och andra tillfällen. Torpens ungdomar drogs tillsammans med gårdarnas unga till de ”lekstugor” som sommartid och lördagskvällar hölls i vägskäl eller på någon loge.  Det finns också berättelser om hur man på lördagskvällarna kunde gå både tre och fyra mil fram och tillbaka för att vara med om ett nöje eller en upplevelse.  Under vintertid kunde man roa sig med att sätta upp en ”slängkälke” på isen på någon sjö. En liten lätt kälke fastgjordes då på en lång stång vars ena ände fästes vid axeln på en i isen fastsatt stolpe. Sedan hjälptes man åt att skjuta stången runt, medan någon av kamraterna satt på kälken och for runt i fart så att hon eller han hissnade.  Kraftprov av olika slag var omtyckta bland pojkarna. I södra Sverige finns på sina håll ”lyftstenar” som drängar och torparsöner testade sin styrka på.   Picture (right): Ett slipe/ A grindstone.		Sources of joy in the every day life The life on a crofters holding, was it only sameness and hard working? Propably not. It seems that a cottage was desirable for those with the lot being farmhands or maids, and a better living than the lowest classes.  A cottage was, for the one without property, a posibility - although limited - to be in ones own work without the watching eye of the farmer or the manager at an estate. The crofters holding was also a spot of fellowship within the family were everyone, including the smallest children, shared the work together.  The crofters family were in general given the same posibilities as the peasant proprietors in taking part in the events at the villages and in the parish. They went to church at sundays and respected the day of rest. They took part in festivities during midsummer, market days and other occasions. The young ones at the cottages was during summertime saturday evenings attracted - together with the youth at the farms - to playgrounds ("lekstugor") at barns or crossroads.  There are also stories told how people walked 12 - 18 miles there an back just to take part in an amusement or an experiance.  During winter time it could be fun puting up an merry-go-round on the ice at a lake.  Trials of strength was popular among the boys. In the southern parts of Sweden still exist liftingstones, which were use to test the strength of arms by farmhands and crofters boys.
	Väckelsen Det är inte otänkbart att väckelserörelsen på 1800-talet utövade en särskild lockelse för torparna. Dels var den frihetssökande i sin egen natur och dels gav den möjlighet till ett religiöst liv utan långa fotvandringar – särskilt gällde detta vintertid – till långt bort liggande sockenkyrkor (torparna saknade de skjutsmöjligheter som bönderna hade med häst och vagn).  Det är omvittnat att Anders Magnus Andersson (2) och hans familj gick den kortare vägen från Hagen till Valdshults kyrka, istället för de åtta kilometrarna till sockenkyrkan i Åsenhöga. Om frikyrkorörelsen drog honom eller hustrun till sig är okänt, men flera av barnen anslöt sig aktivt till frikyrkoarbetet.   Text: Lennart Hildingsson   Bilder/pictures: Torpmiljöer från Klasatorpet i Kalmar län, inspelningsplats för Jan Troells film Utvandrarna./ From Klasatorpet ("Cottage of Klas") in Kalmar county, the place of filming the movie "The Emigrants" directed by Jan Troell. Photo: Lennart Hildingsson   Fotnot: En del faktauppgifter i texten är hämtade ur Ivan Svanströms Torparna (LT:s förlag, 1975)./ Some factual material in this article is taken from the book "The crofters", by Ivan Svanström (LT publisher, 1975).		The revival Its not unthinkable that the revivalist movement during the 19th century attracted the crofters in a special way. Partly the movement at its nature desired freedom and partly the movement offered a religious life without long way walks to distant parish churches - relieving during winter with its snow (the crofters without what farmers had: horse and carriage).  It´s witnessed that Anders Magnus Andersson (2) and his family walked the shorter distance from Hagen to the parish church in Valdshult, instead of the eight kilometers to the parish church in Åsenhöga. If the revivalist movement attracted him or his wife is unknown, but several of their children joined the free churches in an active way.